Lilla Clownens Sa'bell och China Aster's Orlando

På grund av att det finns så få affenpinscher i hela världen, medför det svårigheter att hitta individer som inte är besläktade. Även om vi letar efter affenpinscher i andra länder i Europa, Canada, Australien och USA så visar det sig ofta att det finns gemensamma anfäder.

Sverige - förutom England - är det land i Europa som registrerar flest valpar.

Det största hotet mot rasen är att det finns så få individer i hela världen. Det medför att antalet obesläktade affenpinscher som används i avel idag är för låg. En snäv avelsbas ger upphov till att den genetiska mångfalden i rasen minskar och risken för ärftliga defekter och sjukdomar ökar.

Kullstatistik för åren 2000 tom 2007

Årtal                            2000       2001        2002        2003        2004       2005          2006      2007      2008     2009

Inavelsgrad i %           4,24%     3,07%     4,36%      2,58%         3,18%     2,06%     1,9%       1,8%     1,63%   0,99%

antal kullar                   10           11            11           12            17           14           13           12           24         24

Antal valpar                  19           22            27           30            49           42           46           33           68         67

Genomsnitt valpar/kull  1,9          2,0          2,45         2,5          2,88          3,0          3,5          2,75         2,8       2,9

Genetikerna räknar den genomsnittliga inavelsgraden med ledning av de  senaste 5 åren.

Genomsnittlig inavelsgrad för åren 2005 t o m 2009 är 2,98 %.

De senaste åren har en kraftig ökning av registrerade valpar skett. En ökning i lagom takt är vad rasen behöver. Samtidigt som valpantalet har ökat har även inavelsgraden i rasen varit relativt låg. 

Viktigare än inavelsgraden - i dagsläget - är att inte låta en enskild hane eller tik få för många valpar under hela sin livstid. Angeläget är också att en ökning av antalet registreringar av valpar ökar i långsam takt. En dramatiska ökning av valpar i en ras medföra ofta problem och komplikationer såsom ökad ohälsa, minskad genetisk variation.

Genetikerna anser att minimum för att en ras ska kunna överleva är minst 100. Avelsbasen är inte antal individer som finns. Avelsbasen är ett mått på den mångfald gener som (enligt särskilda beräkningar) finns i en ras. Affenpinscher i Sverige har, enligt dessa beräkningar, en genetisk variation som motsvarar c:a 30 individer. Då räknas även de hundar som, av olika skäl, inte används i avel. En liten avelsbas medför hög dubblering av gener och resultatet av det kan vara ett försvagat immunförsvar, sämre fertilitet och mindre kroppsstorlek.

Många, genetiker m fl. anser att pga av det lilla antalet affenpinscher i världen är det ingen idé att arbeta vidare med  rasen. Det betyder med andra ord att rasen så småningom försvinner. Alla raser har i början grundats på ett fåtal individer och med träget arbete har avelsbasen ökat. Affenpinscherägare måste därför gemensamt ha en noga planerad avel för framtiden. Det finns olika sätt att gå till väga.

Åtgärder för att öka den genetiska variationen

- Valpkullens inavelsgrad bör inte överstiga 6,25 procent. Det är en siffra som även genetikerna rekommenderar som ett

   första steg. Varefter fler individer kan användas i avel, kan den rekommenderade inavelsgraden successivt minska.

   Målet enligt genetikerna, är en inavelsökning med 0,5 procent om året. Många raser har ännu inte lyckats uppnå

   målet, det gäller även de raser som har en mycket stor avelsbas. I vår ras är det idag inte inavelsgraden som är det

   största problemet utan det lilla antalet affenpinscher som används i avel och släktskapen som finns i hela världen.

  -  Ingen hane (eller tik) bör idag ha fler än omkring 12 valpar efter sig i Sverige. Det största hotet idag är överanvändning av
     enskilda hundar.

SKK skriver i protokoll från Avelskommittén den 15 juni 2006 ”…att ingen hund under sin levnad ska producera mer än 25 procent av det genomsnittliga antal valpar som registreras per år i rasen de senaste åren”. Resonemanget medför att en hanhund inom en ras med 400 registrerade valpar per år maximalt bör tillåtas ha 100 avkommor under sin levnad. I ”Avelsboken” framgår också att antalet avkommor inte ska ses som en rekommendation för hur många valpar hanen bör få, utan som en absolut övre gräns för en enskild hanes valpproduktion." För affenpinscherns del innebär det ca 12 valpar. Konsekvenserna av för många valpar efter en enskild individ är för affenpinscherns del förödande.

– Importer är naturligtvis av stor betydelse om man kan hitta en uppfödare som har hundar med anfäder i de närmaste

  (helst) fem generationerna bakåt som inte tidigare finns med i någon svensk stamtavla. Att importera är dock dyrbart,

  det är en del arbete med papper och vaccineringar. Den hund man för dyra pengar lyckats få till Sverige kan ju bara

  användas i aveln i ett par-tre kullar så att inte en ny s k "flaskhals" uppkommer.

– En något extrem åtgärd kan vara att dela rasen i grupper av hanhundar och tikar och endast tillåta parningar inom

   respektive grupp där tikarna roterar. Gruppernas sammansättning ändras då en - alla tikar parats med alla hanarna

   inom gruppen. Avsikten är att efter några generationer få fler linjer (dvs hundarna har inga nära släktingar i de övriga

   grupperna) och aveln blir lättare och grupperingarna kan upphöra.

– I mycket kritiska lägen kan man med hjälp och bistånd av SKK para in en annan ras för att bredda avelsbasen,

De två senaste åtgärderna bör ju undvikas så långt som det är möjligt. För affenpinscher kan det bli nödvändigt med restriktiva avelsårgärder om rasen ska överleva de närmaste årtiondena. Ovanstående är exempel på olika vägar att gå, för att få behålla eller förbättra hälsan i en unik liten ras. Det finns utvägar trots att rasen idag befinner sig i ett utsatt läge.

Det beror på uppfödare, hanhundsägare och andra intresserade, om avelsbasen ska öka så att rasen kan fortleva. Det kommer inte att gå över en natt utan tar lång tid och kräver en del planering. Det kommer också att kosta pengar och besvär för uppfödarna och hanhundsägarna.

Källor: bl a Hunduppfödaren, Agronomie doktor i husdjursgenetik P-E Sundgren, Veterinär Kate Schoeffel, Australien, PH Dr John B Armstrong, University of Ottawa, Canada.