Kennel China Aster's

I andra delar av Tyskland var denna typ av hund större och mer av schnauzertyp samt salt- och pepparfärgade. Uppfödarna av de två olika typerna av små råttfångare gjorde många korsningar med andra raser för att få fram en perfekt inomhushund. Dessa korsningar kan vi idag se i de grå och vita hårstrån som dyker upp hos våra affenpinscher. I USA finns fler godkända färger än svart som är den enda godkända färgen inom FCI (den europeiska sammanslutningen av kennelklubbar).

Det finns uppgifter om att de första affenpinscher som föddes upp i Lübeck härstammar från en rysk schnauzerliknande hund som i mitten av 1800-talet troddes vara utdöd men som man senare fann ett fåtal av i Tyskland. Dessa hundar parades in och anses ligga bakom affenpinscher och dvärgschnauzer.

Redan 1720 fanns beskrivningar på "den lilla svarta hunden", dess karaktär, kynne, hårlag mm. Beskrivningen är i stort sett densamma som för dagens affenpinscher. Det är klarlagt att det fanns två storlekar med några få olikheter. Den större varianten kom att kallas dvärgschnauzer och den mindre blev affenpinscher.

Att korsa små schnauzrar med stora affenpinscher var mycket impopulärt hos många av de gamla tyska uppfödarna. Några uppfödare började samarbeta för att bevara den ursprungliga typen i mindre format. Dessa är föregångarna till den typ av affenpinscher vi har idag. Rasen har endast förändrats lite under det senaste seklet och det finns gamla konstverk som visar små, svarta hundar som har en tydlig likhet med dagens affenpinscher.

Som en liten extra upplysning kan nämnas att även griffon bruellois, petite brabançon och griffon belge anses vara ättlingar till de små råttfångare som lagt grunden till affenpinschern. När sedan mopsen kom att användas i aveln blev nosen kortare och griffonen blev en etablerad ras. Man ser tydliga spår av mopsen i den släthåriga varianten griffon brabançon.

Efter ett misslyckat försök till rasstandard år 1902, lyckades Berlins knähundsklubb få en klar definition på affenpinschern och standarden fastställdes 1913. Där framgick att rasen skulle ha ett underbett och var av det lilla formatet. Den största uppfödningen bedrevs i Bavaria och München.

Det var en klar topp av registreringar strax innan första världskriget, men som för så många andra raser minskade antalet drastiskt under kriget. Affenpinschern har aldrig återhämtat sig. Det finns allt för få affenpinscher idag över hela världen. Rasen är nästan utrotad och om inte rasentusiaster sluter sig samman för att rädda den lilla rasen försvinner den inom kort, åtminstone i Europa.

Hundar av samma typ som affenpinscher har varit kända sedan

1500-talet men var då större och fanns i fler färger. De fanns i

grått, svart, vete och black and tan. Det var vanligt med vitt på

bröst och tassar. Den främsta uppgiften för hundarna var att

fånga råttor. De höll oftast till på gårdar och i affärer där de

jagade möss och råttor om dagarna. På natten sov de mestadels

i stall eller uthus. Äldre berättelser gör gällande att det var en man

från Lübeck i Tyskland som var den förste som systematiskt

började föda upp den här typen av små råttfångande hundar.

Kvinnorna som då bar långa kjolar hyste stor skräck för råttor

och möss. En liten hund som kunde vara inomhus efterfrågades.

Efter några generationers medveten avel blev hundarna mindre i

storlek och kunde hållas inne i hemmen som musjägare.